my hero
Usch vad det sved, vilket det fortfarande gör.
Det är en av dom värsta känslorna kan jag tala om. Det var som när jag var liten, på helger och kvällar ville jag aldrig gå och lägga mig före min familj för jag var så rädd att jag skulle missa något kul dom skulle göra. Ingen aning vad det skulle vara, men bara känslan av att inte vara inräknad när man egentligen har en gjuten plats!
Det är en resa jag aldrig kommer att få tillbaka, aldrig. Sånt crap.
Ja, pappa, det kunde varit värre, kunde brutit båda benen, blivit förlamad, dött. Ja, jag har tur.
Men det var inte direkt det man tänkte på när man åkte ner för berget i bilen påväg till flygplatsen fyra dagar tidigare än beräknat.
Jag har ialla fall dom bästa vännerna. En av dom pratade med ambulansen två gånger på franska när hon egentligen bara ville svimma av oro. Hon hämtade kryckor, medicin och bara allmänt höll min hand när jag låg och grät för varenda sjuksköterska i Val Thorens. En annan vän fånga mig när jag höll på att svimma påväg hem från sjukhuset. Dom gjorde verkligen allt för mig nere i Frankrike, lagade mat, serverade den, proppade i mig smärtstillande, bäddade ner mig och höll om mig när jag återigen grät.
Hemma i Sverige möts jag av en annan bästa vän som bär på min väska i skolan, öppnar dörrar, tar mat till mig, åker hiss med mig och pallar med mig, bara det är en utmaning när jag är på kryckor!
Världens bästa Anna! Även när hon är skiiitsur, verkligen pissed off så räcker med man killar henne i nacken så gosar hon ihop sig medan smilgroparna förstärks.
Hon skrev på mitt gips idag.
Det var ett tydligt bevis på hur hon är.. "Med eller utan brutet ben så tycker jag om dig jättemycket!" Härligt att höra att man är eftertraktad despite sina åkommor.
Nu ska jag göra något annat produktivt. Vet inte vad. Typ sova eller nått.
PUSS
hela världen är så underbar bara man får ett svar
Jag antar att jag sitter på läktaren till min egen fotbollsmatch. Om min skola hade varit fotbollsmatchen alltså. Jag är sådan som håller mig i bakgrunden har jag kommit fram till. Det är verkligen inte så att jag är blyg och överkörd, det är mer att jag trivs bättre med att se på allt...utifrån. Skolan har aldrig varit något som har varit på liv och död för mig. Det är mer ett sådan sak man måste gå igenom bara, för det har man blivit uppfostrad till.
När jag kommer till skolan tänker jag mer på vad det är för mat idag, om min bästa vän har blivit frisk igen eller om någon har något skvaller från helgens fest. Jag tänker inte på hur Freud ser på folks psykiska besvär eller hur Anne tänker förklara hur fan man räknar ut derivatan. Det är mer en bi-produkt av att få veta om det är pyttipanna idag eller om det är den gräsliga fisken med tacotäcke.
Jag tycker dock det är förbaskat kul att få lära sig nya saker, och helt gratis dessutom! I torsdags lärde jag mig vad gallan egentligen gör vid matspjälkningen tex. Okej, man kommer inte långt i vem vill bli miljonär med den kunskapen, men det är dock ett faktum, kunskap, och som min kära fader säger... kunskap är makt.
Min klass är väldigt ambitiös. Det är väldigt kul att se, att ungdomar i 18års åldern ha en sån hunger för kunskap! Då får man lite hopp för världen. För världen behöver smarta människor som kan fixa den. Fast man blir lite fundersam varför man själv inte är lika på, jag förstår liksom inte hur dom orkar ibland att vara så nyfikna och vilja utvecklas. Jag går in och gör vad jag ska göra, gör det relativt bra och resultatet blir ett VG. Och då sitter jag och kämpar bakdelen av mig, men jag är nöjd med min insats. För jag ser hellre att jag mår bra, umgås med mina vänner och har tid för mig själv ibland. Jag vill inte plugga flera timmar om dagen, jag mår inte bra av det. Dessutom så är jag nog inte så teoretisk av mig. Jag blir rastlös om jag sitter ner en timme med en skolbok och ska skriva en rapport. Även om jag bara flytta mig till soffan och kollar tv så är det avslappning för mig och jag är underhållen.
En annan self-discovery är att jag lugn. Visst, jag kan få mina rage blackouts och så.. men då är det för riktiga grejer och inte för att jag missade bussen. Jag koncentrerar min energi på saker som betyder något för mig. Mina vänner har alltid legat nummer ett för mig. När man väl har hittat dom människor som ger en bra energi så ska man hålla fast vid dom. Det gör jag. Jag är riktigt duktig på det. Dom som ger mig dålig energi fokuserar jag lite på om inget alls på. För det är mitt liv och jag som påverkas av den energin och då är det också jag som får bestämma vilken energi jag vill välkomna.
Ett exempel på den braiga energin är när man får ett sms och det börjar med "gumman, jag saknar dig :("... eller när man klagar över att man har brutit en nagel och man får ett sms där det står "aw men hjärtat, då det måste vara kämpigt att vara du". Även om dom inte alltid tar en på allvar, när man har riktiga nagel-problem så finns ändå någon omtanke där. "Stumpan" brukar komma då och då också, det är lite kärt att höra. Man känner sig omhändertagen och omtyckt.
Här har ni något att bita i, mina fem trogna läsare.
How you doin'?
Friendsgänget är i London. Ross ska gifta sig med Emily-haggan och vännerna följer med. Joey bejakar sin kulturella sida genom att beskåda Westminster 'Crabby'. Chandler bejakar sin humorsida genom att dissa Joey för att han verkar pinsam. Jag tycker faktiskt inte om Chandler i detta avsnitt. Joey ska man inte skämmas över. Han är go'.
Jag är lite ledsen över att dagens avsnitt av Brothers and sisters är slut. Dom bra programmen tar slut väldigt snabbt medan Aktuellt tar tre dagar för att avslutas. Orättvist.
Jag borde sova. Jag borde fixa min dygnsrytm vettja. Min dröm om att ha det perfekta dygnet har länge stått på min to-do-list. Den innebär följande: vakna klockan halv sex, gå upp och gå till kl sex, äta frukost till halv sju, duscha osv till halv åtta, gå till bussfan. Gå i skolan i åtta timmar. Plugga allt plugg när jag ska göra det. Lägga mig i min kl nio, somna fem över.
Detta innebär flera nackdelar som jag tydligen inte vill ta mig an. Utebliven underbar tv-tid. Utebliven snoozning mellan halv sex och sju. Plugga allt plugg jag borde plugga. Ta itu med mina psykiska sömnbesvär.
Jag citerar Christine 'Let's face it, i'm a quitter, i'm a liar. I'm also lazy.'
Christine är mitt dåliga samvete. Mitt roliga dåliga samvete.
Sjukt kreativ text, Olivia. Damn. Gå och lägg dig. Kom över dina psykiska sömnbesvär!
Hang on in there, daaaarling!
Jag har inget kreativt att säga. God natt.
Doesn't mean anything
Jag antar att man vill ha svar.
Spelar ingen roll om det är bra eller dåliga svar, det ska vara svar.
Man vill ha något konkret att ta på, något konkret att känna och något konkret man kan utgå ifrån. Svävar man i ovisshet är det som att försöka stå på vatten.
Det är ostabilt och man sjunker ner utan ett rep att greppa.
Man vill ha ett rep, ett rep som kan hålla fast en.
Man är i en hemsk situation, inget syre och möjligtvis kallt vatten. Om man har ett grepp om repet kan man inte sjunka mer, man kan bara komma upp. Man kan bestämma sig för att komma upp. Sitt öde ligger i sina egna händer, i sitt egna grepp.
Repet är ett svar, alla borde ha ett rep.
Gone with the sin
Från maj 2009 till maj 2010 kommer jag ha rest fyra gånger. Budapest, Bryssel, Alperna och Prag.
Helt otroligt. Vi är bortskämda i min klass. Vi har rest en gång och ska resa en gång till. Imorgon.
Våra klassresor anses från den yttre omvärlden som nöjesresor. Men ack och ve, så fel ni har. Det är slit och slet. Studiebesök dagarna i ända, projektarbete, intervjuer med important people och behandling av all information man tagit in under dagens lopp.
Det är fyra dagar. Fyra dagar av pappersarbete och upplevelser, långa kvällar och korta nätter.
Till Alperna ska jag dock med mina vänner. Jag ska ta mig ner för vita, kyliga berg med tre skidproffs. Jag har åkt skidor, låt oss säga tre halva gånger. Det gick snabbt, det gick rakt och det gick fel. Men jag kom ner, levande. I alperna ska det gå tvärtom. Visst, jag ska komma ner levande, men det ska gå snabbare, slalomligare och rätt! Drömma kan man.
Annars får jag ta mig an det jag är bäst på. Pubrundorna.
Jaw
Min vän skulle till tandläkaren, jag på eget initiativ erbjöd mig som chaufför. Jag bettade tio hål, men det var felberäknat. Noll blev det.
Det har även blivit lite hotellbokande idag. Äventyr på g. Ett juligt äventyr.
Cemetery drive
Dom har verkligen lyckats, dom dära producenterna och skådespelarna med en överkropp som är to-die-for. Men, jag känner mig gärna lurad. Man behöver sådana stunder. På en söndag.
Då man leker eskapist för en timme, då man relaterar och då man vill kunna realisera.
Disenchanted
Blåser förbaskat också, så det är safe to say att hösten har anfallit oss från alla väderstreck.
Jag har en vän som jag har väldigt många gemensamma intressen med. Ett av dom har vi upptäckt är frågesporter. Särskilt ett spel som heter frågejakten. Sjukt avancerat. När man slår på plingan som ekar i väggarna kan man inte undgå den tänkta årsgränsen på spelet. 9 till 12 år. Jag och min vän är 18. Vi kan inte ens svara på vad Nils Holgersson heter i efternamn.
Det är lördag. Religionsprov på tisdag. är lika med plugg nu.
Lev väl.
Return to Innocence
Blogg?
Jag som aldrig skulle skriva i en blogg. Aldrig någonsin.
